Julkaistu 22.1.2024
Vårt lands tvåspråkighet har historiska orsaker. 600 år av gemensam historia med Sverige har satt sina tydliga spår. Synen på rättsstaten, har vi ärvt från de andra nordiska länderna. ”Land skall med lag byggas och inte med våldsverkan” fanns inskrivet i landskapslagar i Danmark, Norge och Sverige redan under medeltiden. Island var tidigt ute med en form av gemensamt beslutsfattande, dvs. demokrati. Trots aktiva försök till förryskning kunde det nordiska rättsväsendet i huvudsak bibehållas under åren som storfurstendöme under Tsarryssland. Efter att vårt land blev självständigt har inte bara rättsväsendet och synen på demokratin utvecklats i samklang med de andra nordiska länderna. Hela vårt välfärdssystem är utvecklat enligt gemensamma nordiska värderingar. Långt tack vare kunskaperna i svenska har vårt lands förankring i Norden och i bred mening bland de liberala demokratierna i väst kunnat bibehållas och förstärkas.
När de nationella strömningarna växte sig starka i Europa under 1800-talet, stärktes tanken på ett självständigt Finland i allt bredare kretsar. Inom självständighetsrörelsen var många av ledarna svenskspråkiga, som dessutom hade internationella kontakter och språkkunskaper. När den nationella kulturen började stärkas inspirerades många konstnärer av de nationella strömningarna på olika håll i Europa. Kunskaperna i svenska spelade också en stor roll när industrialiseringen tog fart. Svenska språkets betydelse för landet utveckling har varit mycket stor.
Från att ha varit maktens språk blir svenskan mer och mer ett språk för minoriteten i organisationer och i familjer. Intoleransen mot allt som är annorlunda, också mot landet tvåspråkighet, är mycket illa för oss alla. Att svenskan trängs tillbaka är problematiskt på många sätt. Vårt beroende av omvärlden ökar, vi behöver invandrare för att klara tillväxten och servicen och vi behöver i synnerhet unga med mera och breda kunskaper i språk. Kampen mot svenskan i skolorna har varit olycklig då den inte ökat studierna i andra språk, utan skapat en bild av att kunskaper i språk inte behövs. Det är i vårt, dvs. den finskspråkiga majoritetens intresse och på vårt ansvar att se till att tvåspråkigheten förblir levande. Jag vill som president fortsätta det viktiga arbetet för landets tvåspråkighet som bl.a. Johannes Virolainen, Paavo Lipponen och Martti Ahtisaari genom åren stått för.
Vårt lands medlemskap i Nato har på nytt synliggjort vårt beroende av Norden. Allt välvilligt tal till trots har nog det nordiska politiska samarbetet gått på sparlåga under alltför lång tid. Mera samarbete inom utbildning och forskning, särskilt på smala områden kunde ge ett stort mervärde. Trots ivriga försök att undanröja helt onödiga gränshinder uppstår fortfarande nya, bara för att nämna et par exempel.
Blockbildning inom EU och Nato är illa, men mera samarbete mellan de nordiska länderna i syfte att få större genomslag för våra mål och värderingar skulle vara till nytta alla medlemsländer i båda organisationerna.
Som president vill jag verka för ett öppet och tolerant samhälle, för ett brett internationellt samarbete, för ett fördjupat nordiskt samarbete och för att tvåspråkigheten förblir den berikande faktor den varit för vårt land genom århundraden.
Olli R.
